Klimatforskning och julfirande på Antarktis

21.12.2024

Hur skulle det kännas att tillbringa flera månader isolerad långt borta i Antarktis, mitt i ingenting, på en plats där det kan storma hårt i flera dagar? Och tänk om det också innebar att fira jul utan familjen?

A man standing on a cliff with the stormy sea in the background.

Vem?

MIKA KALAKOSKI
FÖDD: i Helsingfors 1969
UTBILDNING: politices magister, frilufts- och naturguide, naturproduktionsrådgivare; utbildar bland annat friluftsguider vid skogsinstitutet i S:t Michel och olika samfund i överlevnadsfärdigheter och kunskaper om hur man skaffar föda i naturen
FAMILJ: hustru och en dotter i högstadieåldern
BOR: i Illby, Borgå
HUSDJUR: två hundar och två katter samt höns och bin på sommaren
INTRESSEN: naturvandring, överlevnadskunskaper, insamlingsprodukter, jakt, fiske

Borgåbon Mika Kalakoski vet hur det känns. Som chef för Finlands forskningsstation Aboa i Antarktis har han upplevt det här över tjugo gånger sedan 1999.

– Jag åkte till Antarktis för första gången 1999 och firade millennieskiftet där. Vi var över 20 personer i den finländska expeditionsgruppen, berättar Mika Kalakoski.

Forskningsstationen Aboa ligger 120 kilometer inåt landet från kusten. I närheten finns den svenska forskningsstationen Wasa.

– Vi samarbetar mycket med svenskarna. År 1998 trädde en lag om miljöskyddet i Antarktis i kraft i Finland.

– FINNARP-sekretariatet (Finnish Antarctic Research Program) inrättades vid Havsforskningsinstitutet i september samma år.

– Jag var praktikant på Miljöministeriet och när praktiken var slut flyttade jag över till Havsforskningsinstitutet, där FINNARP tidigare hade sitt kontor.

– Jag visste att en expedition planerades och att en miljökonsekvensbedömning skulle göras. Det var 1999. Jag tecknade ett tvåmånaders kontrakt och har jobbat med de här uppgifterna i Antarktis sedan dess.

År 2009 stängdes Havsforskningsinstitutet och verksamheten fördelades mellan Finlands miljöcentral och Meteorologiska institutet. FINNARP-aktiviteten fördes över till Meteorologiska institutet.

De finländska expeditionerna är små

Vi har tre fasta anställda. Med på expeditionerna finns alltid en basgrupp som ansvarar för säkerhet och vardagsrutiner och för att hantera forskningsverksamheten.

Gruppen utökas med en läkare, en maskinist, en kock och vid behov en elektriker eller andra specialister.

– Vår grupp gör också mätningar. Innan vi lämnar stationen kontrollerar vi alltid att utrustningen fungerar. Stationen har mätutrustning som samlar in data året runt.

– Allt vårt operativa arbete är beroende av vädret och naturkrafterna. Det är oerhört intressant, säger Kalakoski.

– Vi skickar observationer om naturfenomen och väder till de andra forskningsstationerna dagligen. Antalet forskare kan variera. Ibland är det bara två forskare på plats och ibland fem, till och med sju. De finländska forskarna koncentrerar sig på is- och atmosfärforskning.

De huvudsakliga forskningsområdena är geovetenskap och klimatvetenskap.

– Undersökningarna har varierat en hel del. De bestäms fyra år i förväg. Klimatförändringen är förknippad med en tidsram, det vill säga under vilken tid förändringar skett. Vi uppfattar inte dem med våra sinnen men forskningsresultaten vittnar om stora förändringar.

– Vi gör iakttagelser om det rådande vädret med våra sinnen. Vi undersöker klimatförändringen med utrustning av olika slag och i förhållande till förändringarna över tid.

Sommar i december

När expeditionsgruppen åker till Aboa i december är det sommar på den södra hemisfären.

– Vi är på den 73 breddgraden. Det är betydligt längre söderut än Utsjoki i norr. I Antarktis är det ljust dygnet runt i december och medeltemperaturen är -7 grader.

– Från mitten av februari börjar det bli kallare igen och solen går ner under horisonten vid midnatt. I maj börjar midvintermörkret eller polarnatten, som det också kallas.

DC-3:an har landat på glaciären. Runt omkring är det oändligt klart och vackert.

– Vi åker den 14 december och är framme i Aboa inom en vecka om väderförhållandena är gynnsamma. Vi återvänder hem i slutet av februari, berättar Mika Kalakoski.

Man kan träffa pingviner på Antarktis.

Forskningsstationen.

Antarktis är den sydligaste kontinenten på jorden och är belägen runt sydpolen.

Resan till Aboa

– Vi flyger med norrmännens charterflyg från Oslo till Antarktis. Deltagare från olika forskningsprogram i Norge, Sverige och Tyskland är med.

– Förra året tankade vi i Prag och flög till Tchad för att tanka igen. Sedan vidare till Kapstaden i Sydafrika där piloterna har vilotid. Där följer vi med vädret i Antarktis eftersom vi ska landa på en landningsbana på glaciären.

– När vädret tillåter flyger vi dit med ett mindre, skidförsett flygplan, en flygning på 600 kilometer, och går den sista sträckan på 1,5–2 kilometer till fots längs glaciären till Aboa-stationen. Vi tar på oss säkerhetsselar eftersom det finns snötäckta sprickor på vägen.

– Frakten och den svenska expeditionen kommer genast efter oss med ett moderniserat DC-3 plan med turbopropellermotorer, skidförsett det också, berättar Mika Kalakoski.

– Vår frakt går till den tyska forskningsstationen där vi har ett mellanlager. Tyskland är en viktig aktör i Antarktis och de arktiska områdena. Det är 400 kilometer till Aboa längs glaciären från den tyska forskningsstationen.

– De svenska forskarna finns 200 meter från oss. De har en liten station.

Skräp lämnas inte kvar

– Vår stationsbyggnad är av plåt och har nog isolering, men det är ändå verkligt kallt inne när vi anländer. Det blir ändå ganska fort varmt, vanligtvis inom ett dygn.

– Vi har en liten förbränningscontainer på forskningsstationen där vi till exempel får bränna obehandlat trä och kartong. Vi strävar efter att minimera vår miljöpåverkan, och genom att bränna avfallet utsätts miljön inte för utsläpp eller risker som orsakas av transporterna. Vi måste tänka noga på vad som påverkar miljön minst.

Energikällorna på stationen är solpaneler och generatorer, som kan drivas med bland annat gammalt flygpetroleum.

Hur känns det att leva isolerad i flera månader?

– Vi lever ett regelbundet liv och vaknar alltid vid samma tid, berättar Mika Kalakoski.

– Frukost och måltider är också alltid vid samma tid. Söndagen är vilodag. Då lagar kocken ingen mat, utan vi turas om att kocka, och vi har inga möten och ingen väckningstid. Vi får sova lite längre eller, om vi så vill, gå på en vandringstur upp på det närliggande berget.

Flyttfåglar häckar i bergen på Antarktis kust och flyttar sedan bort på vintern. Den lappländska silvertärnan flyttar mellan Arktis och Antarktis.

– Vi har små insekter där, pyttesmå spindlar och mikroskopiskt små trögkrypare samt fåglar som ispetreller och antarktislabbar. Vårt berg är en mycket arktisk plats jämfört med Antarktiska halvön där det råder mer marina förhållanden.

Vid kusten, 120 kilometer bort, finns marina däggdjur, weddellsälar och pingviner.

Men clad in suits and elf hats play music. There is a decorated table and a smiling woman sitting in the background.

Julafton firas på forskningsstationen. På bilden forskarna Leena Leppänen, Arto Luttinen, Antero Kukko och Jussi Heinonen.

Juletid

– Vi hoppas att väderförhållandena inte sätter käppar i hjulet utan att vi kan vara framme till jul.

– Forskningsstationen dekoreras inför julen. Julaftonsmiddagen är vanligtvis viktig, och så klart julbastun. Expeditionsdeltagarna har också köpt små presenter åt varandra som minnen. Julgubben har besökt oss varje gång jag varit där.

– Vi sjunger julsånger och tillbringar tid tillsammans. Julfirandet är koncentrerat till två dagar och sedan fortsätter vi som vanligt.

Hur känns det att vara borta från familjen, särskilt på julen?

– Jag har blivit så van vid det att det skulle vara ovanligare att vara hemma på julen. När de nära och kära är långt borta är det förstås lite vemodigt. Men passar inte det också in i julstämningen?

Text: Maarit Gabrielsson
Bilder: Ella Kaasinen, Mika Kalakoski/FINNARP

Den ursprungliga artikeln publicerades i Borgå Energis kundtidning 2/24.

Klimatforskning och julfirande på Antarktis