-Virpominen (finns inget svenskt ord för det) är en gammal östfinländsk tradition förknippad med den ortodoxa kyrkans palmsöndag, berättar den Borgåbon och författaren Tea Itkonen, som aktivt slår vakt om den karelska kulturen och dess traditioner.
Traditionen kom till de övriga delarna av Finland med de förflyttade Karelarna efter kriget och på det sättet möttes den östliga ortodoxkulturens påsktradition och den västra traditionen.
Det hade hört till den västfinländska folkkulturen att utklädd till häxa gå ut på påsklördagen eller påskaftonen.
-Karelarna var förbryllade då de stötte på den här västliga kulturformen.
-Häxkulturens rötter är inte likadana som virpominens, vilka finns i de goda önskningarnas och välsignelsernas kultur, utan påskhäxorna var ursprungligen snarare hotfulla varelser.
-Numera har man tagit intryck av varandra, skapat en ny tradition och också på virpoja-sidan klätt ut sig till påskhäxor.
Itkonen understryker att virpominens rätter finns i den katolska kristendomen.
-I Karelen antogs den som tradition också av majoriteten, i lutherska familjer.
-Med virpominen önskade man far- och morföräldrar, faddrar och släktingar, såsom morbröder, farbröder, mostrar och fastrar samt grannar välsignelse, hälsa, välmående och allt gott i livet. Djuren fick inte heller glömmas.
Enligt Itkonen var virpominen barnens uppgift, men också vuxna kunde virpoa åt till exempel faddrar.
-Barnen förväntade sig att som belöning få ett ägg eller en godsak. Det har kunnat vara också något annat trevligt, till och med en slant. Far- och morföräldrar kunde på det här sättet också uppmärksamma sina barnbarn.
-Senare har olika slags godsaker och chokladägg kommit in i bilden.
I dag ser man rikligt dekorerade virpomis-kvistar, som barnen knåpat ihop.
-Ursprungligen var virpomis-kvisten mycket enkelt dekorerad. Dekorationerna kunde vara blommor hopknåpade av tyg eller tidningspapper. Sedermera började man använda kräpp- och silkpapper och gör det alltjämt. Även granna karamellpapper lämpade sig väl för ändamålet. Det om något är återanvändning.
Den traditionella virpomis-kvisten hade tre grenar.
-Tregrenigheten har haft en viktig kristlig betydelse och illustrerar den Heliga Treenigheten.
Itkonen har också själv som barn i virpomis-ärende knackat på hos sina egna far- och morföräldrar och även hennes egna barn har fört traditionen vidare.
-Coronan gjorde att virpominen rätt mycket måste göras virtuellt i fjol.
-Barnen kan i virpomissyfte också använda sig av videosamtal till sina nära. Det kan vara hur kul som helst. Och alltid kan man ju helt enkelt önska lycka och hälsa, välsignelse i livet, vilket passar nog så bra i dessa tider, tipsar Tea Itkonen.
Virpominen
Man viftar med en videkvist och läser en virpomis-ramsa. Därefter ger man en kvist och förväntar sig att som lön få godis, ett påskägg eller någon annan delikatess.
Den vanligaste ramsan lyder så här: ”Virvon, varvon tuoreeks terveeks, tulevaks vuodeks. Vitsa sulle, palkka mulle.” Det finns ingen direkt svensk motsvarighet, men följande svenska ramsa används: ”Virvon varvon, må ni vara, friska, glada utan fara!
Ris till dig, lön till mig!”
Tea Itkonens favoritramsa lyder så här: ”Miepä virvon vitsasella, varvon pajunoksasella. Toivon siulle terveyttä, vitsan myötä virkeyttä.
”Miepä virvon vitsasella, varvon pajunoksasella. Toivon siulle terveyttä, vitsan myötä virkeyttä.” Den här ramsan läste Tea Itkonen när hon gav en ”virpomis”-kvist åt sin mor Aino Pakkanen.
Tea Itkonen hade dekorerat ”virpomis”-kvistens grenar med rosetter av tygbitar i olika färger. -Det går också att göra finna rosetter av tidskrifts- och dagstidningspapper, tipsar hon.
Tea Itkonen
Född: i Helsingfors
Borgåbo: sedan år 1990
Rötter: i Ladoga Karelen och Mellersta-Finland
Arbete: företagare i den grafiska branschen, författare och auktoriserad reseguide, chefredaktör för tre karelska sockentidningar, Jaakkimaan Sanomat, Suvannon Seutu Vpl. Pyhäjärvi
Aktiv: vårdare av den karelska kulturen och dess traditioner
Familj: make och två vuxna barn
Hobbyn: förtroendeuppdrag, att läsa och att sticka
Text: Maarit Gabrielsson
Bild: Maarit Gabrielsson