Största delen av Borgåborna känner Sara Kuivisto som en framgångsrik löpare, men hurudan är hon som människa?
Sara Kuivisto utstrålar självförtroende, något som behövs då man tävlar på världstoppsnivå.
“Jag är verkligt krävande och ambitiös, kräver mycket av mig själv. Jag nöjer mig inte med enbart en god prestation, utan vill nå någonting ännu bättre. Varje träningsrunda gör jag också in i detalj så bra jag kan, koncentrerat”.
Hon tillägger att en idrottare måste vara självisk och lita på sig själv. “Allt sker på idrottens villkor”. Det har enligt Sara krävt smidighet av hennes närstående, föräldrar och syskon att de har orkat stöda henne såväl mentalt som fysiskt. “Jag måste lyfta på hatten för dem”.
Oeftergivligheten säger hon ha sig med från hemmet. “Jobba har man också alltid behövt, att bli liggande på soffan har inte varit något alternativ”.
Löpningen kom redan i barndomen in i hennes liv.
“Jag var bra på idrott i skolan, förutom i lagidrott, som inte har varit min starka sida. Jag är mera något av en ensam varg”.
Tävlingsidrott började hon med som 16-åring.
“Jag anslöt mig först till Porvoon Urheilijat. Vi var ett bra tjejgäng med bra tränare. Till en början löpte jag häck och olika sträckor, allt från korta till långa”. Sedermera har hon bytt förening från PU till Borgå Akilles.
I Saras familj har man ägnat sig åt idrott av alla slag. “Mina föräldrar är mycket aktiva och rörliga av sig. Vi har cyklat, skidat, simmat och ridit”.
Familjen har haft flera hästar. Också nu står det tre hästar i stallet, plus en ponny. “Det var ju en rent fysisk grej att sköta hästarna, och samtidigt var man också ute en hel del, med dem”.
När det gäller löpning har Sara fascinerats av grenens enkelhet.
Hon tränar i huvudsak i Borgå, två gånger om dagen, på morgonen och kvällen. Träningen är mångsidig med farter av alla slag samt uthållighets-, styrke- och banträning.
“Det är gott om bra löpterräng i Borgå, strandvägar, Kokon, sandvägar och spånbanor. Jag använder dem alla flitigt”.
Sara säger att hon är banlöpare och behöver jämnt och bra träningsunderlag.
“Jag tycker inte om att springa i ojämn terräng, utan springer heller på sand, det är också skonsammare mot fötterna. Det som här saknas är en inomhusidrottshall, en sådan borde man nog satsa på. Friidrott räknas ju ändå till de så kallade huvudidrottsgrenarna vid sidan av fotboll och ishockey”.
Följande tävlingar, som Sara har siktet inställt på, är inomhus-VM i Serbien och inomhus-FM här hemma. OS i Tokio håller hon för sin absolut mest krävande tävling hittills.
“Jag deltog i fyra lopp och inför varje lopp gällde det att ladda upp för en maximal prestation. Det krävde mycket och stoltast är jag över att jag alltid lyckades samla mig och igen komma stark till startstrecket”.
För att kunna träna behövs ekonomiskt stöd.
“Min familj har stött mig ekonomiskt och framgångarna har fört med sig sponsorer, lokalt bland annat Borgå stad och Borgå Energi”.
Hon konstaterar att vägen för en idrottare i början är stenig.
“I början då man borde jobba hårt för att nå goda resultat är man ännu okänd och då är det svårt att få ekonomiskt stöd. Men den vägen måste alla gå”.
Ari Suhonen har varit Saras tränare i tio år och tränarens andel i framgångarna är enligt henne betydande.
“Personkemierna måste absolut mötas. På hösten håller vi ett par veckors semester, men med undantag för det har vi varje dag, året om, att göra med varandra”.
“Om den andras face irriterar så blir det ingenting av det hela. Utan Ari och hans vetskap tror jag inte att jag skulle vara där jag är nu. Vi har tillsammans fått till stånd fina saker och vår gemensamma resa har varit unik. Vi tycker att det är ganska toppen att finländska rekordet på 800 meter både på dam- och herrsidan innehas av två Borgåbor, Ari och Sara!”
I fråga om framtiden berättar Sara att hon tänker löpa så länge som det är trevligt och motivationen hög, med siktet alltjämt inställt på medalj i en elittävling. Hon säger sig leva just ett sådant liv, som hon alltid drömt om.
“Jag får leva proffsidrottarliv och göra allt det jag njuter av. Jag lever här och nu, och vill inte på äldre dagar sörja över att jag inte försökt. Jag satsar allt på det här och vill se hur långt det bär”.
Man kan bonga Sara springande i konditionstrapporna i Kokon. Intervjumorgonen hade hon sprungit upp och ner för trapporna fem gånger.
“Trapporna är fina, det är trevligt att det skapats en sådan här träningsmöjlighet”. Hon rekommenderar löpning för dem, som är intresserade av konditionsidrott. “Det är effektiv träning. Redan en halv timme gör gott”.
Sara cyklar gärna tillsammans med sin pojkvän Olli Lappalainen, som hör till Akilles Green Team -tävlingscykellag och som också är målvakt i Akilles bandylag.
“När vardera idrottar på tävlingsnivå förstår bägge bra, om man väljer joggningsrundan framom en filmkväll. Åt vänner måste man förstås ibland säga, sorry nu hinner jag inte, men lyckligtvis har de varit förstående”.
Text: Maarit Gabrielsson
Bilder: Anette Sundström
Artikeln i original publicerades i Borgå Energis kundtidning 2/2021.
